På tal om studerande som blir viktiga och kvar…

En gång i tiden fick (ja, verkligen fick) jag vara hennes modersmålslärare. Hon var alldeles särskild. Hade en social begåvning utöver det vanliga och ett enormt hjärta. En glädje som sprakade och smittade och ett engagemang som räckte hur långt som helst.

För sex år sedan blev hon student och jag var på hennes kalas. Sedan dess har vi hållit någon slags kontakt. Numera är hon på god väg mot att själv bli lärare och hon är vikarie i mina barns skola. En mycket omtyckt vikarie där.

Idag kom hon hem till oss och hälsade på. Jag fick muta Hilde med Youtube kids för att få ens en liten stund ensam med henne, för Hilde hade nog väldigt svårt att släppa henne. Vi satt och pratade i många timmar, mycket om den skolvärld som vi båda älskar och det där allra bästa jobbet som ger oss båda så mycket glädje.

Hon är fortfarande alldeles särskild.

Vilken start på veckan! Två träffar som påmint mig om hur stort det är att få gå en bit på vägen med unga människor, och om hur det är om möjligt ännu större att den vägen ibland blir ganska lång.

Jag och hon i höstas.

Vi har ju våra barn till låns, säger vi ibland. Och vi vet antagligen inte riktigt eller alls vad det betyder.

Som lärare har man sina studerande ännu mer till låns. Och vi vet stundvis nästan smärtsamt väl vad det betyder.

Jag vet inte hur många unga människor som passerat något av mina klassrum under mina snart tolv år som gymnasielärare. Men jag vet ju att de är många många hundra. Jag minns inte längre alla, men vissa minns jag otroligt väl ännu idag trots att det kan ha gått tio år eller ännu fler sedan vi fanns i samma klassrum.

Vissa blir kvar. Och vissa blir viktiga på kort tid. Idag fick jag ta en eftermiddsgskaffe med två av dem som jag var lärare åt förra året. Två ovanligt kloka och fina. Vi satt och pratade och pratade och orden tog aldrig slut och plötsligt hade det gått över två timmar.

Jag tror att det gör gott för en ung människa att ibland få prata med en äldre som inte är en förälder och kanske inte ens en lärare. Och jag vet att det gör gott för en äldre människa att få lyssna när en yngre pratar.

Tänk att det finns adertonåringar som vill tillbringa en måndag med sin gamla lärare. Det ska jag tänka på någon gång när jag har svårt att se det vackra i världen.

Det är högt och lågt. Det här mammalivet.

Jag var vaken till tre i natt för att några skulle se Eurovisionen och för att någon kom hem jättesent. Sedan vaknade jag redan före åtta för att jag är som jag är.

En knapp timme senare fick jag sång på sängen och fina ord och presenter men var mest bara trött. Före lunch blev jag sedan kallad dum (av ett barn) och tråkig (av två barn). Att jag är så här himla tråkig till och med på mors dag var uppenbarligen någon slags droppe.

Jag kan egentligen bara hålla med.

Ändå, det här är jättesant; att få vara deras mamma är på riktigt det största av allt. Och då är jag ändå en människa som tycker att rätt mycket ät rätt stort.

Men nog är det spridda skurar ibland i den storheten.

Arvid hade världens bästa fotbollslag. Kuffen P2011. De var ganska bra på att spela fotboll och brutalt bra på att vara människor. Och det är faktiskt alltid det viktigaste.

I höstas hände totalt odramatiska och helt naturliga saker och laget förändrades. Arvid själv är delvis kvar i sitt gamla lag men mest med i sitt nya lag. Många spelare bytte lag helt och några andra är helt och håller kvar i det som var.

För en känslig själ som min fanns det onekligen mycket att sörja när världens bästa fotbollslag förändrades.

Idag har vi varit på match. Några av Arvids gamla lagkompisar hade match med sitt nya lag och både kalender och väder talade för att vi såg en juniormatch som vårt eget barn inte spelade. När vi kom till matchen träffade Arvid genast flera andra gamla lagkompisar som var och såg samma match.

Jag och Hilde sökte oss till läktaren och där satt två pojkar och vinkade jätteglatt till oss. Det tog en stund innan jag kände igen dem som två av Arvids nya lagkompisar eftersom jag aldrig har sett dem i något annat än fotbollskläder. De satt och pratade en stund med mig och Hilde – jag älskar artiga barn som ser en i ögonen och säger mer än de måste – och sedan gick de till ”Arvid och de där”.

Rätt lag vann matchen. Arvid satt lyckligt och såg den mitt i ett härligt gäng både gamla och nya lagkompisar och lyste om möjligt ännu mer än majsolen.

För en känslig själ som min fanns det onekligen mycket att glädjas över.

Idag fyller två av de här ljuvliga sexton år. För fem år sedan visste inte att de fanns, idag är det omöjligt att föreställa sig en vardag utan dem. Ingen i vår familj skärper sig längre för att de är här. De hör till.

På bilden finns Ingrid och hennes tre bästa vänner. Fotade på sin konfirmationsdag av min syster Matilda. Jag är så otroligt glad och tacksam för att hon har dem. Det finns så mycket jag och familjen inte längre kan vara för henne och då är det tryggt att veta att just de här tre är en del av allt det. ❤️

När vi skulle städa idag hade vi ”lite” ren tvätt att ta itu med först.

Det tog över en timme och sedan var jag ganska trött.

Tur att Fredrik fanns där och hade arbetsmoral.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen.., Vi betalade 349 euro för den här fåtöljen med egenskaper som att det går att fälla ner ryggstödet och fälla upp fotstödet. Lite dyrt med tanke på att den 48 dagar av 50 tjänar som förvaringsplats för ren icke-sorterad tvätt.

I drygt två dygn var det hon och jag. Alla andra blev hemma, vi två åkte iväg och nätverkade och delade liv.

Vi hade det bra. För det mesta. Tyckte det var både lite tråkigt och lite skönt att det var bara vi. Mot slutet blev vi kanske lite trötta på varandra och eftermiddagens hemresa var inte bara glad gemenskap.

Något slags bottennapp nådde vi när hon från tåget ringde till Fredrik och jag hörde henne väsande viska:

– Mamma är helt galen!

Att jag inte har en aning om varför hon i just den stunden var sur på mig säger något om hur segt det var på slutet.

Ändå tror jag att det gör otroligt gott att i en stor familj dela på sig ibland och få fokusera på lite färre. Hilde och har haft många jättefina stunder och samtal under helgen och jag tycker så otroligt mycket om att få hänga med henne. Tänk att just jag får höra ihop med just henne.

Jag har som sagt varit i första hand vän på sistone. Men den här helgen är jag i första hand mamma och i synnerhet mamma till ett barn med synnedsättning.

Inget har hänt. Vi lever tvärtom goda glada närverksdagar. Men ändå har jag gråtit typ fyra gånger idag. För att det trots allt det fina är som det är. Och för att jag skulle göra nästan vad som helst för att hon skulle få se som vi andra ser.

Vår pre-gråt selfie som vi skickade till Fredrik igår från tåget.

”Snabbspola till nutid: vår ”konsument”-ekonomi är nu uppbyggd på att människor spenderar pengar de inte har på saker de inte behöver.”

Nog är det ju lätt att älska en bok som innehåller de orden. Låååångsamt läser jag den. Dels för att jag vill att orden ska hinna landa, i bästa fall slå rot, och dels för att jag inte vill att boken ska ta slut.

Det är lätt att älska och det är lika lätt att inse vilken otroligt lång väg jag har kvar.

Jag är egentligen inte speciellt bekväm med att gå omkring på gator och torg i studentmössa. Jag är liksom inte den typen.

Men nu råkar det vara så att jag tycker att jag är ganska het i just studentmössa. (Om du är av avvikande åsikt kan du hålla det för dig själv.) Och eftersom det sällan är rimligt att vandra omkring i studentmössa får man ju passa på den där ena gången på året när det är det. Tänk dig själv att ha ett så sällan tillgängligt het-plagg!

Så jag bar min studentmössa idag. Var lite frestad att ha en stor skylt runt halsen med texten ”Jag är egentligen inte en sådan som bär studentmössa – råkar bara vara en sådan som tycker jag är het i studentmössa” men jag tvivlar på att jag skulle ha känt mig mera bekväm då.